Apostlagärningarna 19:41

Svenska Bibel

span data-lang="swe" data-trans="sve" data-ref="act.19.1" class="versetxt"> Medan Apollos var i Korint, kom Paulus, sedan han hade farit genom de övre delarna av landet, ned till Efesus. Där träffade han några lärjungar. Och han frågade dessa: »Undfingen I helig ande, när I kommen till tro?» De svarade honom: »Nej, vi hava icke ens hört att helig ande är given.» Han frågade: »Vilken döpelse bleven I då döpta med?» De svarade: »Vi döptes med Johannes' döpelse» Då sade Paulus: »Johannes' döpelse var en döpelse till bättring; och han sade därvid till folket, att det var på den som skulle komma efter honom, det är på Jesus, som de skulle tro.» Sedan de hade hört detta, läto de döpa sig i Herren Jesu namn. Och när Paulus lade händerna på dem, kom den helige Ande över dem, och de talade tungomål och profeterade. Och tillsammans voro de vid pass tolv män. Därefter gick han in i synagogan; och under tre månader samtalade han där, frimodigt och övertygande, med dem om Guds rike. Men när några av dem förhärdade sig och voro ohörsamma och inför menigheten talade illa om »den vägen», vände han sig ifrån dem och avskilde lärjungarna och samtalade sedan dagligen med dessa i Tyrannus' lärosal. Så fortgick det i två år, och alla provinsen Asiens inbyggare, både judar och greker, fingo på detta sätt höra Herrens ord. Och Gud gjorde genom Paulus kraftgärningar av icke vanligt slag. Man till och med tog handkläden och förkläden, som hade varit i beröring med hans kropp, och lade dem på de sjuka; och sjukdomarna veko då ifrån dem, och de onda andarna foro ut. Men också några kringvandrande judiska besvärjare företogo sig nu att över dem som voro besatta av onda andar nämna Herren Jesu namn; de sade: »Jag besvär eder vid den Jesus som Paulus predikar. Bland dem som så gjorde voro sju söner av en viss Skevas, en judisk överstepräst. Men den onde anden svarade då och sade till dem: »Jesus känner jag, Paulus är mig ock väl bekant men vilka ären I?» Och mannen som var besatt av den onde anden störtade sig på dem och övermannade både den ene och den andre; han betedde sig så våldsamt mot dem, att de måste fly ut ur huset, nakna och sargade. Och detta blev bekant för alla Efesus' invånare, både judar och greker, och fruktan föll över dem alla, och Herren Jesu namn blev storligen prisat. Och många av dem som hade kommit till tro trädde fram och bekände sin synd och omtalade vad de hade gjort. Och ganska många av dem som hade övat vidskepliga konster samlade ihop sina böcker och brände upp dem i allas åsyn. Och när man räknade tillsammans vad böckerna voro värda, fann man att värdet uppgick till femtio tusen silverpenningar. På detta sätt hade Herrens ord mäktig framgång och visade sin kraft. Efter allt detta bestämde sig Paulus genom Andens tillskyndelse, att över Macedonien och Akaja fara till Jerusalem. Och han sade: »Sedan jag har varit där, måste jag ock se Rom.» Han sände då två av sina medhjälpare, Timoteus och Erastus, åstad till Macedonien, men själv stannade han ännu någon tid i provinsen Asien. Vid den tiden uppstod ganska mycket oväsen angående »den vägen». Där fanns nämligen en guldsmed, vid namn Demetrius, som förfärdigade Dianatempel av silver och därmed skaffade hantverkarna en ganska stor inkomst. Han kallade tillhopa dessa, jämte andra som hade liknande arbete, och sade: »I man, I veten att det är detta arbete som giver oss vår goda bärgning; men nu sen och hören I att denne Paulus icke allenast i Efesus, utan i nästan hela provinsen Asien genom sitt tal har förlett ganska mycket folk, i det han säger att de gudar som göras med människohänder icke äro gudar. Och det är fara värt, icke allenast att denna vår hantering kommer i missaktning, utan ock att den stora gudinnan Dianas helgedom bliver räknad för intet, och att jämväl denna gudinna, som hela provinsen Asien, ja, hela världen dyrkar, kommer att lida avbräck i sitt stora anseende.» När de hörde detta, blevo de fulla av vrede och skriade: »Stor är efesiernas Diana!» Och hela staden kom i rörelse, och alla stormade på en gång till skådebanan och släpade med sig Gajus och Aristarkus, två macedonier som voro Paulus' följeslagare Paulus ville då gå in bland folket men lärjungarna tillstadde honom det icke. Också några asiarker, som voro hans vänner, sände bud till honom och bådo honom att han icke skulle giva sig in på skådebanan. Och de skriade, den ene så och den andre så; ty menigheten var upprörd, och de flesta visste icke varför de hade kommit tillsammans. Då drog man ur folkhopen fram Alexander, som judarna sköto framför sig. Och Alexander gav tecken med handen att han ville hålla ett försvarstal inför folket. Men när de märkte att han var jude, begynte de ropa, alla med en mun, och skriade under ett par timmars tid: »Stor är efesiernas Diana!» Men stadens kansler lugnade folket och sade: »Efesier, finnes då någon människa som icke vet, att efesiernas stad är vårdare av den stora Dianas tempel och den bild av henne, som har fallit ned från himmelen? Eftersom ju ingen kan bestrida detta, bören I hålla eder lugna och icke företaga eder något förhastat. Emellertid haven I dragit fram dessa män, som icke äro helgerånare, ej heller smäda vår gudinna, Om nu Demetrius och de hantverkare som hålla ihop med honom hava sak mot någon, så finnas ju domstolssammanträden och landshövdingar. Må de alltså göra upp saken med varandra inför rätta. Och haven I något att andraga som går därutöver, så må sådant avgöras i den lagliga folkförsamlingen. På grund av det som i dag har skett löpa vi ju till och med fara att bliva anklagade för upplopp, fastän vi icke hava gjort något ont; och någon giltig anledning till denna folkskockning kunna vi icke heller uppgiva.» Med dessa ord fick han menigheten att skiljas åt.

Bible Verse Review
  from Treasury of Scripure Knowledge

when: Proverbs 15:1, Proverbs 15:2, Ecclesiastes 9:17

he dismissed: Psalms 65:7, 2 Corinthians 1:8-10

Gill's Notes on the Bible

And when he had thus spoken,.... Or delivered this oration, made use of the above arguments, reasonings, and expostulations:

he dismissed the assembly; he ordered them to break up, and every one to return home in peace, and go about his own business; and thus Paul, and his companions, were delivered from an imminent danger they were exposed to.

Barnes' Notes on the Bible

Dismissed the assembly - τὴν ἐκκλησίαν tēn ekklēsian. The word usually translated “church.” Here it is applied to the irregular and tumultuous “assemblage” which had convened in a riotous manner.

Clarke's Notes on the Bible

Verse Acts 19:41. He dismissed the assembly. — την εκκλησιαν. Another proof that the word εκκλησια, which we generally translate church, signifies an assembly of any kind, good or bad, legal or illegal.

1. How forcible are right words! From the conduct of this prudent, sensible man, we may learn how much influence persons of this character may have, even over the unbridled multitude. But, where the civil power associates itself with the lawless might of the many, THERE must be confusion and every evil work. What a blessing to the community is the civil law! Were it not for this, the unthinking multitude would destroy others, and at last destroy themselves. Law and justice are from God; and the civil power, by which they are supported and administered, should be respected by all who regard the safety of their persons or property.

2. Though the ministry of St. Paul was greatly blessed at Ephesus, and his preaching appears to have been very popular, yet this sunshine was soon darkened: peace with the world cannot last long; the way of the Lord will always be opposed by those who love their own ways.

3. How few would make an outward profession of religion, were there no gain connected with it! And yet, as one justly observes, religion is rendered gainful only by some external part of it. For this very reason, the external part of religion is always on the increase, and none can find fault with it without raising storms and tempests; while the internal part wastes and decays, no man laying it to heart. Demetrius and his fellows would have made no stir for their worship, had not the apostle's preaching tended to discredit that by which they got their wealth. Most of the outcries that have been made against all revivals of religion-revivals by which the Church has been called back to its primitive principles and purity, have arisen out of self-interest. The cry of, the Church is in danger, has been echoed only by those who found their secular interest at stake; and knew that reformation must unmask them and show that the slothful and wicked servants could no longer be permitted to live on the revenues of that Church which they disgraced by their lives, and corrupted by their false doctrines. He that eats the Church's bread should do the Church's world: and he that will not work should not be permitted to eat.